Mina föräldrar döpte mig till Nils Johan (inte Nils-Johan) när jag föddes, med tilltalsnamn Johan, vilket följt mig genom uppväxten. Av vänner runt om mig fick jag attributet kramgo, och nallebjörn, men inte som smeknamn, det växte dock fram och efter 20 års ålder var det bara gamla vänner och familjen som kallade mig Johan, alla senare vänner och kollegor kallade mig Nalle.
Så det blev lite konstigt när folk som kände mig som Nalle skulle maila till Johan.
Därför la jag till namnet Nalle, och har senare ändrat det till mitt tilltalsnamn.

Ovan är den enkla och officiella förklaringen.

Men myntet brukar ju ha två sidor.

Baksidan av myntet är mörkare.

Som tonåring började jag vandra en väg som inte var så bra, den resulterade i ätstörningar. När jag flyttade hemifrån 1999 fick jag fritt spelrum och 2002, 22 år gammal, insåg jag att jag att jag inte kunde hantera det längre och att det skulle gå åt skogen om jag inte gjorde något åt det.

Jag fick hjälp vid Stockholms Centum för Ätstörningar och fick KBT (Kognitiv Beteende Terapi) behandling i grupp, mycket lyckat för min del. Efter något år hade jag rest mig upp ur svackan och stod stadigt på båda benen igen. Men det var inte Johan som rest sig, det var Nalle.

För mig är Johan den jag var, den som var sjuk, nu är jag inte Johan längre, nu är jag frisk. Att bli kallad Johan är fortfarande en stark påminnelse om att jag har varit sjuk, en påminnelse som jag kanske förvisso behöver, men som jag gärna slipper. Jag vill bara bli kallad Nalle, men det är inget jag har basonerat ut. Jag tänker mig att det är som att ha ett ärr, man kanske inte gillar det, men det sitter ändå där på huden som en påminnelse.

Ovan må låta schizofrent, men så är det inte, mitt jag, som fanns instängd i sjukdomens skal är den jag är idag, det som har fallit av mig var inte jag, det som är kvar nu är kärnan i Johan, den kärnan är Nalle.

Varför så öppen?

Ibland får jag frågan varför jag skyltar med att jag haft ätstörningar. Så ser inte jag det. Men alla som möter mig möter en människa som varit sjuk. En människa som tagit sig ur en livskris. En människa som har gjort en resa som innebär stor förändring och mycket eftertanke och en hel del självkännedom.

Jag ser det inte annorlunda än en nykter alkoholist, eller en ren narkoman. Missbruket må vara annorlunda, men beteendet det samma. Jag gör ingen hemlighet av det, skäms inte för det, det är min historia, jag har passerat den delen av mitt liv, och även om jag fortfarande (snart 10 år senare) måste tänka mycket på mitt förhållande till mat och kanske framför allt sötsaker, så är det något som ligger bakom mig.

Handling och konsekvens

Jag misshandlade min kropp under många år, och med anlag för diabetes i släkten som brytit ut nu precis innan jag fyller 32 år (tidig debut för ”åldersdiabetes”) så ser jag det som en konsekvens av mina tidigare val. I retrospekt var de inga kloka val, men likväl de val jag gjorde.

Det är inget jag lider av på något sätt, jag ser det som en väldigt lindrig konsekvens, många har drabbats långt mycket värre än jag. Min diabetes är inte en fiende eller ett straff, det är en liten kompanjon, en livskamrat, lite som en knähund. Den kommer att hjälpa mig hålla mig i örat och verkligen bruka allvar med kost och motion, för tro mig, det är en stark motivation att hålla sig frisk och fysiskt fit. Jag har planer på att leva i många, många år… 🙂