På arbetsplatser, i våra hem, på bussen och ute på stan.

Överallt pratas det om stora händelser i världen och jag tror ingen har missat den högaktuella flyktingfrågan.

Jag tror vi alla kan enas i någonslags medmänskligt medlidande med de här människorna och tycker att det de har råkat ut för är hemskt.

Men sen delas åsikterna och vi delas in i olika läger och frågorna är många.

Hur är bästa sättet att hjälpa flyktingarna? Alla kan väl inte komma hit? Hur påverkas skola och vård om vi måste betala massor för flyktingarna? Hur blir det med bostäder, räcker de till alla? Är det rätt att ge flyktingar massa bostäder så att det inte finns några till oss eller våra ungdommar?

Tyvärr är svaren inte lika många som frågorna.

Här tror jag vi, var och en, får göra ett val.

Är vi världsmedborgare eller Svenskar?

Är mitt värde och mina möjligheter mer värda än andras lidande?

En så här stor händelse påverkar hela världen. Alla länder som tar emot flyktingar påverkas. Alla individer i de länderna påverkas.

Självklart påverkas ett samhälle av att ta emot flyktingar. Det upplåtes bostäder, pengar till mat och kläder måste tas någonstans ifrån.

Det kommer påverka samhällsfunktioner som skola, vård, polis etc.

Det kommer påverka varje individ genom potentiellt försämrad samhällsfunktioner, färre bostäder, fler som ska dela på de jobb som finns etc.

Men är det inte så ett modernt samhälle funkar? Vi hjälps väl åt? Jag kan väl inte hjälpa på något sätt utan att påverkas själv, utan att själv avstå från något?

För vi har inte obegränsade resurser, varken som individer eller som samhälle och vill jag som individ hjälpa någon annan måste jag omfördela mina resurser och göra uppoffringar och avkall på min bekvämlighet och min vardag.

Det samma gäller för ett samhälle, om vi som samhälle vill hjälpa till måste vi som samhälle omfördela de resurser som finns och göra uppoffringar och avkall på olika saker.

Alternativet är att inte hjälpa.

Att låta våra egna behov och bekvämligheter gå före. För att vi anser att vi är värda det.

Mer värda våra bekvämligheter än flyktingarnas basala behov.

För vi är väl ändå mer värda och viktigare än dem? Det är ju trots allt vi och våra föräldrar och de tidigare generationerna som har arbetat för att bygga upp vår välfärd, då ska väl ändå vi få ta del av den välfärden? Den ska väl inte behöva naggas i kanten för att det råkar vara krig någon annanstans och de människorna där drabbas av tråkigheter?

För det är väl vi och dem? Jag och mina behov är väl ändå viktigare än någon okänd främling som har det svårt?

Återigen, tyvärr är svaren inte lika många som frågorna.

Men jag tror vi måste vakna, tänka aktivt i de här banorna. Jag tror inte det finns något rätt svar på ovan frågor, men min hållning är att vi givetvis måste hjälpa alla.

Jag är en världsmedborgare. För mig är att hjälpa en självklarhet. Både som individ och som samhälle.

För mig är tänket vi och dem en upprepning av historien. Exkluderande och kategoriindelning av människor har hänt förr. Då blev det krig. Stort krig som påverkade massor av människor.

Jag är rädd för krig, vill inte på något sätt att krig ska komma hit till Sverige.

Däremot välkomnar jag gärna flyktingar och är fullt beredd på att göra avkall på mina egna bekvämligheter och samhällsfunktioner för att kunna hjälpa.

Jag är för ett öppet och hjälpande samhälle.