Jag har suttit å lyssnat på andras konversationer på många olika ställen… försöker förstå det sociala samspelet bättre… hittills gör jag följande reflektion (helt ovetenskapligt):
- Större delen av konversationer går ut på att associativt dela med sig av berättelser av egna och andras erfarenheter och händelser.
- Konstatera och definiera hur ”saker är” i konsensus,
- och ytterst lite samtal egna tankar, reflektioner eller känslor.
- Detta sker i en outtalad social hierarki där vissa individer tar mer plats än andra och också blir lyssnade på mer än andra.
- De lägre hierarkiska individerna lämnar ibland tillfälligt det stora samtalet i små grupperingar för att få sagt något och återvänder sedan till det stora samtalet.
- De djupa samtalen brukar inte ske i grupp och inte heller brukar de djupa och insiktsfulla tankarna vara särskilt populära.
- Den som står högt på den hierarkiska stegen brukar ofta ta mycket plats och samtalet handlar generellt om den personen.
Ingen av ovan insikter hjälper mig speciellt mycket när jag ska skriva dialog. För mig är dialogen i en bok ett verktyg för att:
- Föra handlingen framåt
- Förmedla saker till läsaren
- Förmedla karaktärsdrag
Så det är bara att konstatera att mitt sätt att skriva är långt ifrån ”verkligheten” som jag uppfattar den och att det finns mycket kvar att lära och fundera över.
Något som jag provat en hel del är att skriva dialog utan att skriva ut vem som säger vad, mer än att sätta scenen med ett visst antal karaktärer, berätta vem som börjar säga något och sedan låta läsaren hänga med i dialogen. Feedbacken jag har fått är att det kan vara svårt att hänga med, men också att det skapar ett större engagemang i att läsaren ”måste” fokusera och hänga med.
Framtiden får utvisa hur mitt dialogskrivande utvecklas över tid. 🙂
Allt gott!
^..^