För mig är skrivspråket i en berättelse jätteviktigt. Det är mycket viktigare med hur det är och är uppbyggt, än att det nödvändigt vis är språkligt korrekt.
En fantasybok i Tolkien-stil gör sig nog inte så bra på akademiskt språk. En scifi-bok i rymden blir nog märklig med smäktande Shakespear lyrik. Medans en medeltidsberättelse gör sig alldeles utmärkt och blir troligen bättre på ”gammelspråk” (upplevt, det behöver nödvändigt vis inte vara autentiskt).
Det finns vissa som har gått så långt att de har skapat nya språk för att ytterligare förstärka berättelsens karaktär och egenheter. Ett sånt exempel är Klingon från Star Trek. Men det är inte det enda. Det har tagit mig ganska lång tid från att jag först mötte ett påhittat språk till att förstå genialiteten (och komplexiteten) i det – men också att använda de insikterna till att titta på de språk vi har runt om oss idag och hur det speglar både oss människor men också region, kultur och historia. Och den fysiska miljön runt om oss.
Jag skriver på olika språk (mitt modersmål svenska och sekundär språk engelska) och även om det föddes ur tankar kring potentiell räckvidd för den specifika berättelsen och var det kunde tänkas finnas mest potentiella läsare, så har jag också landat i insikten att de båda språken (eller kanske min förmåga att uttrycka mig på respektive språk, där engelskan rimligen är mer begränsad än svenskan) lämpar sig för olika typer av berättelser.
Det är också skillnad för mig om jag som nu, skriver en text i syfte att vara informativ och kanske väcka tankar eller inspiration, eller om jag skriver en bok. Språket blir ett verktyg att förmedla något mer än bara orden.
Några exempel på där användandet av språk på olika sätt har förstärkt stämningen och berättelsen (utan att bedöma ”språklig korrekthet”) för mig är:
- Andy Wier, Projekt Hail Mary – där han skildrar ett möte mellan två individer med minst sagt stora språkliga utmaningar på ett helt briljant sätt och något som tillför berättelsen massor!
- Niklas Natt och Dag, 1783 – där det gammeldagsa språket, både i tal och miljöbeskrivningar hjälper till att föra sinnet och fantasin tillbaka till en tid där jag helt saknar referenser. Trovärdigheten (utan att jag kan säga något om korrektheten) i hans språk ökar läsupplevelsen.
- David Bergman, Rex Maris – där användandet av det strikta militära och polisiära språket och terminologin bidrar till trovärdigheten i det som beskrivs och där vissa händelser, som (min bedömning) kanske med en annan språklig paketering hade varit svårare att acceptera, nu blir helt naturliga och viktiga i händelseförloppen.
- J. K. Rowling, Harry Potter – där det alldagliga och vardagliga språket både skapar en kontrast till det magiska och förankrar det som något helt alldagligt och vardagligt.
- Susanne Collins, Hungerspelen – även här, ett vardagligt språk i en dystopisk värld som både mildrar och naturliggör de hemskheter som finns i den världen där karaktärerna på ett rimligt sätt finner sig i världen samtidigt som deras skav i vardagen får dem att agera.
Listan kan så klart göras lång.
Min poäng är i korthet, språkvalet, för mig, handlar inte om att vara språkligt korrekt, utan om att vara ett verktyg som förmedlar, förstärker och förankrar berättelsen hos läsaren.
Allt gott!
//N
^..^