Jag lästen en artikel på Aftonbladet idag, den handlar om Trafikverkets reaktion på senaste numret av Al-Qaida tidningen Inspire. (Läs artikeln här.)

Trafikverket ber bland annat allmänheten och tågpersonal om hjälp att vara uppmärksamma på obehöriga personer i spåret.

Bakgrunden är att Al Qaida publicerat tips och trix på hur man kan få tåg att spåra ur och orsaka stor skada (personskador och ekonomiska skador) och rädsla i samhället.

 

Här blir jag lika nyfiken som rädd. Vad är detta för något? Sagt och gjort, på med läsglasögonen på nästippen och fram med bästa Google-Fu-kunskaperna. Några knapptryckningar senare har jag senaste numret av Inspire på skärmen (och har säkert hamnat i någon slags register över potentiella terrorister någonstans i världen).

Mina fördomar sa till mig att jag skulle hitta några kladdiga, lågupplöst inskannade handskrivna sidor på ett språk jag inte skulle förstå. Det som istället mötte mig är något helt annat. En snygg och proffsig produktion, väl genomtänkt och tydligt riktade budskap.

Nu blir jag rädd på riktigt!

Det här är inte ett gäng vilseledda lågutbildade galningar, det här är seriösa välutbildade människor som vet vad de sysslar med. De har en tydlig vision, ett tydligt mål och fortsätter jobba för att nå sina mål.

 

Det här är starkt religiösa människor. Eller åtminstone utger de sig för att vara det. De säger sig vara Muslimer – och mitt i ett heligt krig. För mig är deras fiende lite oklar från de få rader jag ögnat igenom. Det verkar vara både USA och kristendomen, för mig oklart vilken som är värst, eller om de båda är samma.

 

Jag är troende. Jag är Kristen. Även om jag inte är en del av kyrkan så stödjer jag ändå Svenska kyrkan och den protestantiska kristendomen. Jag tror på Gud, jag tror på Jesus.

 

Att jag är troende i ett sekulariserat land som Sverige är många obekväma med. Det är accepterat att jag får ha min tro, men det är väldigt få som vill prata om religion eller tro. Jag tror inte det är politiskt korrekt i dagens Sverige att snacka om tro annat än ur ”ytligt-vetenskaplig-kaffe-rasts-perspektiv”. Och många vågar inte prata om andra religioner än kristendomen heller, med risk för att få rasiststämpel i pannan, eller ens antydas vara främlingsfientlig och kanske antas ha SD sympatier.

 

Jag är rädd för att det är samma i de flesta andra länder. Det är möjligen mer ok att prata om ”sin statsreligion” men säkert inte mycket mer.

 

Då slår det mig. Som så många gånger förut.

 

Varför krigar våra olika världsreligioner med varandra?

 

De snabba, ytliga studier jag har gjort av världsreligionerna visar att kärnan i varje religion är rätt lika. Det finns en (eller flera) Gud(ar). Vi människor är ”bara” människor. Vi människor ska försöka vara snälla mot varandra. Vår(a) Gud(ar) heter olika. Vi har olika profeter. Vi har olika traditioner och olika sätt att utöva vår tro. Men trots våra ofantliga olikheter är det mycket som är väldigt likt.

 

Då provar jag min Google-Fu igen.

 

I världen finns det politiska unioner och organ som försöker fläta samman världens länder och folk och skapa en bättre värld.

I världen finns det ekonomiska unioner och organ som försöker fläta samman världens länder och folk och skapa en bättre värld.

I världen finns det många stora religioner som….

 

…som ja, vaddå?

 

Inom kristendomen ser det ut så här (enligt min förståelse):

Katolikerna och Påven kämpar (fortfarande) med pervo-präster som inte kan låta bli barn.

De ortodoxa håller sig på sin kant och kan inte tänka sig något annat än att just deras traditioner är den enda sanna och rätta vägen till Gud.

Protestanter är mer upptagna med att distansiera sig från sina övriga två syskonreligioner och försöker modernisera sig och hänga med i tiden.

De otaliga mindre kristna samfunden fortsätter att engagera folk lokalt och gör stor nytta för människorna inom de olika samfunden och i sitt närområde.

 

Judendomen (enligt min förståelse) har inte försökt förändra sig utan fortsätter att kämpa och slåss för att fortsätta ha rätten till ”sitt” land och sin historia. Judar världen över är måltavlor för konspirationsteorier och har fortfarande inte blivit helt fria från Nazismens hemskheter.

 

Inom Islam (enligt min förståelse) är meningarna om möjligt mer vitt skilda än inom Kristendomen. Starkt rotade traditioner inom politiken gör att religion och politik ibland har blandats ihop och det är (igen ur mitt sätt att se det) svårt att vara en rättroende muslim (precis som det är svårt att vara en rättroende Kristen).

 

Hinduismen och Buddhismen håller sig på sin kant och är inte så delaktiga i den religiösa cirkusen i väst. Möjligen lider de fortfarande av förtrycket från kommunismen, men de fortsätter sin fredliga existens.

 

Då frågar jag mig: var är de stora religiösa världsledarnas plattform för att ena världen och världens alla människor?

 

Min Google-Fu avslöjar ytterst få kors-religiösa (nej, ingen dold kristen anspelning) samarbeten för att föra folk närmare varandra eller för att öka förståelsen för alla övriga medmänniskor som finns runt om oss världen över.

 

Våra olikheter finns, men också våra likheter.

 

Har inte vår religiösa maktelit ett större ansvar än vår politiska elit och vår ekonomiska elit att faktiskt försöka ena jordens befolkning i fred och samförstånd, trots våra olikheter och med våra olikheter intakta?

 

Det borde väl vara i alla religioners intresse att vara goda medmänniskor åt varandra. Vilken eller vilka Gudar vi än tillber, vilken eller vilka profeter vi än har?

 

Så jag kastar upp frågan på bordet: Var kan våra olika religioner träffas och komma överens? Vilka representanter bör vara med runt Arthurs runda bord och kan sedan återvända hem och sprida kunskap och gemenskap i de egna leden?

 

Vi kan inte (tror jag) bomba bort oliktänkande. Vi kan inte sätta skräck i världen genom att få tåg att spåra ur för att sprida vårt eget budskap.

 

Däremot kan vi prata med varandra, öka förståelsen för varandra. Respektera våra olikheter, hitta våra likheter. Lära av varandra. Ge och ta. Utvecklas. Tillsammans.